Kvinnlighet och erotik II.

by Anne Charlotte Leffler

Hon drog tillbaka sin hand.

Tack, sade hon, men jag tycker bättre om att öfva mig lite för mig själf.

På det sättet skall ni aldrig lära er simma. Om ni vill tillåta mig — först och främst bör jag kanske presentera mig, markis Serra — vill ni inte tillåta mig att gifva er simlektioner, ni skall se hur fort ni då lär konsten och hur mycket mer nöje ni får af baden.

Nej, tack — jag har inte fallenhet för sådant, och jag tror att det redan är för sent — när man inte lärt som barn.

Han upprepade ej sitt anbud, men han visste så småningom att göra sig nyttig för henne vid badet, aldrig erbjudande henne sin tjänst men alltid till hands, när hon behöfde en handräckning, och på detta sätt blef han i själfva verket hennes simlärare, utan att hon någonsin gifvit honom tillstånd därtill. Hennes skygghet att mottaga hans närmande aftog så småningom, då hon såg den förtrolighet mellan de båda könen, som badet alstrade, så allmän omkring sig, så osökt och naturlig, att det nästan blef en tillgjordhet att undandraga sig den. Hon tillät honom då slutligen en dag att föra sig längre ut än vanligt samt att hålla sin hand under hennes nacke, i det hon intog den rätta ställningen för att ligga på rygg och flyta. Men hon gjorde till villkor att han icke skulle föra henne längre än till en liten klippa, som stack upp ur vattnet rätt framför dem. Hon slöt ögonen och lät sig glida sakta fram. Men när hon så såg upp, märkte hon, att de kommit ett långt stycke förbi klippan. Hon greps af en plötslig skrämsel och kastade armarna om hans hals, så att äfven han höll på att förlora jämvikten. Ond öfver hans förräderi och förlägen öfver att ha förlorat besinningen ville hon sedan icke simma med honom på flera dar.

Under allt detta var det i hans väsende något, som förbryllade henne; något vinnande mjukt, något af detta fina, halft svärmiska, halft sinnliga galanteri, som så ofta utmärker italienarens väsende gent emot kvinnan, och på samma gång en viss gäckande öfverlägsenhet, som skrattade han inom sig åt hennes försök att afvisa honom, viss om att i alla fall vinna henne, om han ville. När hon sagt, att hon icke mer ville simma med honom, kunde han ibland hålla sig tillbaka flera dar, tills hon, med instinktivt, kvinnligt koketteri, begynte se sig om efter honom och söka draga honom till sig igen, och när han då kom, var det alltid med ett leende, som om han velat säga: jag visste nog, att jag bara hade att förhålla mig lugn och vänta.

Hon var ej säker på, om hon tyckte om honom eller icke. Hon trodde snarare att han icke behagade henne, men han sysselsatte dock ständigt hennes fantasi.

Aagot, som för sin hälsas skull ej vågade vara så mycket i badet som de andra, oaktadt hon nu var fullt återställd, låg ofta mellan klipporna under sin stora parasoll och följde med sina klara, uppmärksamma ögon Alies och Serras simöfningar. Hon iakttog i hennes väsende något konstladt och osäkert gent emot honom, något än öfverdrifvet afvisande, än allt för muntert och gycklande, än en stillhet, en blyg orörlighet, som vore hon under en förtrollning. Aagot kände sig egendomligt oroad af den atmosfär af erotik, som omgaf henne. Ty det var knappast någon af de badande damerna, som ej hade sin uppvaktande kavaljer, endast hon själf hade ingen, oaktadt hon visste, att man fann henne vacker. Men hennes hållning var så afgjordt den dygdiga hustruns och hon talade så mycket om sin man, som hon nu snart kunde vänta, att ingen vågade sig på en mer ingående hyllning.

Serra var dock icke så uteslutande Alies kavaljer, att han icke äfven för de andra hade ömma ögonkast och smekande tonfall i sin stämma, och den beundran han visade äfven Aagot förfelade icke att utöfva någon dragning på henne. Hon hade egentligen aldrig varit kurtiserad, emedan hon blifvit gift strax sedan hon kommit ut i världen och sedan aldrig visat sig annat än vid sin mans sida, men hon tyckte sig nu utan fara kunna mottaga denna kurtis, emedan hon sade sig, att den ej var riktad till henne personligen utan blott var ett sätt, som italienarne hade mot alla damer. Hon trodde sig själf vara mycket klok och kritisk och beklagade Alie, som uppenbarligen var förblindad och tog åt sig mer än hon borde.

Och så var där ju äfven den vackra Beatrice, med hvilken man sade att han skulle gifta sig. Hon var där med sin mor, markisinnan di Rivalta, och sades vara ett mycket rikt parti. Serra egnade äfven henne sin uppmärksamhet, men det tycktes vara mer hon, som var förälskad i honom än tvärtom. Hennes stora, smältande svarta ögon följde honom öfver allt, hennes pärlhvita tänder glimmade emot honom och hon koketterade för honom på ett sätt, som skandaliserade de andra.