Godt, sade han och vände sig om samt tog upp La Divina Commedia, som fallit på marken.
Förstår ni verkligen italienskan tillräckligt bra för att läsa Dante? frågade han i hvardagston.
Hennes själfbehärskning var icke så stor som hans — detta omslag kom för tvärt, och hon kunde ej svara strax, utan blef ännu stående framåtböjd öfver balustraden.
Ska jag läsa ett stycke för er?
Ja, om ni vill.
Hon gick tillbaka till bänken och gjorde våld på sig för att kasta in alla sina tankar på en så främmande riktning.
Jag kan ännu inte riktigt njuta den som poesi, sade hon. Jag läser den som ett studium, med noter.
Nej, ni kan inte läsa den ensam, det är omöjligt. Men ni ska få se, att när jag läser för er, förstår ni på ett helt annat sätt. Jag tar den berömda sången om Francesca da Rimini. Har ni läst den?
Nej, jag har inte hunnit dit än.
Hör då på! Det är Francesca, som talar. Ni känner hennes historia?