Alie såg på honom uppmärksamt.
Och tror inte ni det? frågade Florence.
Hvad?
Att kärleken är — att det är något mystiskt — stort —
Jo, mystiskt — så länge man inte försökt den.
Hvem kan bli klok på er, utbrast Florence. Ibland talar ni känslofullt, poetiskt, som Leopardi själf — och ibland har ni något så retsamt hånfullt.
Ja, hvad är det för märkvärdigt i det. Har ni kanske känt någon människa, som haft en hel karakter? Har vi inte allesammans bara stumpar och stycken af karakterer? Och vet ni inte, hvaraf det kommer sig?
Nej, inte egentligen.
Ni tror kanske, att det bara är den gode guden, som skapat människorna efter sin afbild. Vet ni inte att det från begynnelsen fanns två släkten på jorden, guds barn och djäfvulens barn, de hvita och de svarta. Och som dessa sedan oupphörligt gift sig med hvarandra, så har det blifvit en sådan rasblandning, att man numer inte kan träffa på en enda människa, som inte har lite arf från båda hållen, somliga mera svart, andra mera hvitt.
Och hvilket har ni mest af?