Han såg på Alie och deras blickar möttes; men Florence, som satt med nedslagna ögonlock, kände tydligt hans blick riktad på sig och hon sade sedan till Harriet, då de kommo upp på sitt rum, att hon varit så generad öfver, att Serra i de andras närvaro gjort henne en så tydlig kärleksförklaring.
Ja, så har jag alltid drömt mig kärleken, fortfor Serra, vänd till Alie. Det är så oskönt att spara och ekonomisera med den, som vi människor gör och aldrig våga släppa sig riktigt lös, emedan man måste tänka på framtiden. Hellre en enda dags fullt kärlekslif och sedan slut. Eller hvad säger signorina Alie?
Naturligtvis är det bättre, svarade hon och såg hastigt upp med en glimt i blicken.
Ni skulle verkligen vara i stånd till det? Ni skulle kunna glömma forntid och framtid och allt i ögonblicket?
Ja, jag skulle kunna det — om jag kunde tro, svarade hon starkt.
Tro — på hvad? När det inte är fråga om framtid — således inte om trohet —
Nej, jag bryr mig inte om troheten — men sanning — sanning i ögonblicket — ett fullt, absolut hängifvande. Ty jag vet ingenting oskönare, än om den ena ger sig helt, på lif och död — och den andre bara på lek.
De hade sänkt stämmorna och talade nu så lågt, att de ej kunde höras af de andra, som sutto på den motsatta sidan i båten.
Ger man sig till er, ger man sig icke på lek, hviskade han.
Då de gingo hem upp för den lilla fotstigen mellan trädgårdsmurarna, som låg djup som en hålväg i svart skugga, fann Serra tillfälle att jämte Alie komma bakom de andra. Han lade armen om henne och drog henne in emot muren, så att de ej kunde ses, om någon vände på hufvudet, och hållande henne fast sluten intill sig kysste han henne med dessa snabba, hetsande kyssar, som liksom betogo henne andedräkten.