Å, är det så, signorina, utbrast han. Och jag som trodde att ni älskade mig.
Ja — det vore kanske också rättare att säga — binda er. Jag har den känslan att jag inte för något pris i världen skulle vilja se er bunden vid mig af yttre band. Och ett italienskt äktenskap är ju också något förskräckligt omoraliskt — det är ju olösligt.
Och det kallar ni omoraliskt.
Han skrattade, han fann henne lustig, antingen otroligt naiv eller otroligt djärf.
Ja, jag tycker alldeles afgjordt att det skulle vara omoraliskt — af mig till exempel, att begagna mig af att ni vore förälskad i mig till att binda er för hela lifvet, när jag vet, att ni inte ens själf tror på en evig kärlek.
Skulle ni således finna det mer moraliskt att tillhöra mig utan någon invigning af vare sig präst eller borgmästare — utan samhällets bekräftelse?
Ja, det skulle jag — om jag bara vore riktigt säker —
På hvad?
På att det för er vore lika mycket allvar som för mig —
Excentriska hufvud! Allvar ska det således vara — fruktansvärdt allvarsamt, hvad — men inga löften —