Släpp mig — ni gör mig ju riktigt illa, kunde hon blott framstamma.
Så mycket bättre — jag vill göra dig illa — jag skulle ha en riktig fröjd af att se dig vrida dig i smärta inför mig och be mig om nåd.
Han kastade henne ifrån sig så att hon till hälften föll ner på muren, där hon nyss suttit, vände sig om och ville gå.
Men hon sprang upp och grep tag om hans arm samt försökte få honom att vända sig emot henne.
Jag förstår dig inte, sade hon.
Han stötte åter undan henne och gick ifrån henne. Ännu en gång sprang hon efter honom, tog fatt i båda hans händer och sade: gå inte!
Det lyste upp i hans ansikte.
Du älskar mig? frågade han.
Ja.
Du älskar mig!