Det ska du aldrig vänta af mig, invände hon. Det är ingenting jag är så rädd för som att du ska behöfva offra något, det allra minsta för min skull.
På det sättet ska du fördärfva allt för oss. Min lycka skulle vara, att du fordrade mycket — men också gåfve mycket. Du vill inte göra hvarken det ena eller det andra.
Han hade tagit henne i sina armar och höll henne tätt intill sig, så att hon ej kunde se honom in i ögonen. Hon lade därför hufvudet något bakåt för att se på honom och sade: Jo, tvärtom — jag fordrar mycket — och vill också gifva mycket — under vissa förutsättningar. Öfvertyga mig om att du älskar mig helt — och det finns intet, jag inte vill gifva.
Intet? frågade han med sina läppar mot hennes och en stråle i ögat.
Men du hörde villkoret, upprepade hon och vred sig lös, rodnande.
VII.
Följande dag frågade Rikard Alie, om hon ville gå in på att resa nu, eller om hon ännu önskade stanna i Nervi. Hon svarade, att de blott skulle bestämma som de ville, hon skulle följa dem när som helst. Det var nämligen öfverenskommet mellan henne och Serra, att de nu skulle skiljas, emedan det var nödvändigt, och att Alie skulle följa med de andra på den tillämnade rundresan i Italien, men sedan ville Serra sammanträffa med dem på nytt och de skulle då närmare besluta om sin framtid.
Familjen Grey-Johnston gjorde en tebjudning för dem sista aftonen. Alie var i en på en gång upprörd och glad sinnesstämning. Det föreföll henne som om denna skilsmässa aldrig skulle bli af, som skulle i sista stund något oväntadt inträffa, som förändrade allt. Hon klädde sig elegant i sin nya foulardklädning. Den enkla tebjudningen hos den engelska familjen var för hennes uppspelta fantasi en stor fest, en förlofnings- eller bröllopsfest, som öppnade en framtid af okänd, blott dunkelt anad lycka framför henne, och hon hade något af en bruds på en gång blyga och strålande uttryck, då hon trädde in i salongen. Det grönblå sidenet i klädningen kom hennes hy att framstå ovanligt varm och klar. I håret hade hon instuckit ett par stora, olikfärgade rosor och kring halsen lindat sin collier af pärlor, som var Rikards present till minne af resan. Med långa, svenska handskar, höga guldskinnsskor och en hvit plymsolfjäder i handen såg hon så distingerad ut, att Florence smått försmädligt utbrast: Å, hvad den Alie kan se stilfull ut, när hon vill. I dag är hon ju en riktig prinsessa.
Prinsessan Palmi, inföll Harriet.
Om jag ville, ja, sade Alie och gaf henne en stor blick.