Hon satte sig strax att noggrant studera reserouten, uträknade huru många dagar de kunde antagas komma att uppehålla sig på hvarje ställe, bestämde, med Bædeker i hand, de hotell, de skulle taga in på, samt skref upp alla dessa data och adresser på en lista, som hon fäste upp på väggen bredvid fru Rodes chiffonier.
Under alla dessa omsorger närmade sig dagen för afresan och Aagot frågade förundrad Alie: Men har du tänkt på en resklädning åt dig?
Resklädning? Min gamla marinblå måtte väl duga till det.
Och vid table-d’hôten på hotellen? Du har ju ingenting.
Än min svarta siden, då! Om kvällarna vid ljus ser den inte alls så tokig ut. Och i det där välsignade södern äter man ju vid ljus midt i sommaren.
Och till promenad — till strandtoalett? Och hattar! och kappa! Du har ju inte tänkt på något. Jag begriper inte, hvad du gjort dessa fjorton dar.
Jag köper färdigt på resan och sliter ut det ute. Tror du jag vill kasta ut pengar på transport af kläder fram och tillbaka.
Men, kära Alie, det bör du inte tänka på. Det är ju Rikard, som bekostar resan.
Och tror du jag vill, att Rikard ska kasta ut sina pengar i onödan?
Så stodo de då en dag resfärdiga, de båda så olika utrustade, Alie i sin något slitna blå klädesklädning samt med en liten mössa af samma tyg på hufvudet, hvilken hon själf förfärdigat åt sig i sista stund och som i hastigheten blifvit något sned, men som satt käckt och klädsamt på det luftiga, lockiga håret — för öfrigt upprörd, röd i ansiktet, skrattande och pratande för att inte gråta; Aagot, distingerad, elegant i sin engelska ulster samt sin mjuka filthatt med lång resslöja, ögonen simmande i milda, lugna tårar — händerna fulla af blombuketter.