Vo comparando: e mi sovvien l’eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e il suon di lei. Così tra questa
Immensità s’annega il pensier mio;
E il naufragar m’è dolce in questo mare.
(Städse mig kär var denna ensliga kulle
och denna häck, som till stor del stänger
från blicken den yttersta horisonten.
Då jag sitter och skådar, obestämda
rymder bortom denna och öfvermänsklig