Omotståndligt, utan tanke på omgifningen, kysste han henne på munnen, i det han hjälpte henne upp i kupén. Aagot hann blott att studsa, konduktören slog igen dörren och det bar i väg.
Alie var fullkomligt borta från omgifningen. Hon satt orörlig, som förlamad inkrupen i ena hörnet, med ögonen blickande rakt framför sig, med en fin rodnad öfver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt uttryck, som den som lyssnar till dolda röster eller skådar en värld, osynlig för andra.
VIII.
I Firenze fortfor detta drömmande tillstånd. Hon tillbragte sin mesta tid på gallerierna och sökte alltid att få vara ensam så mycket som möjligt. Den skönhetsvärld, som här omgaf henne, spred en viss ro öfver hennes sinne. Hennes medfödda skönhetskänsla satte henne i stånd att tillgodogöra sig hvad hon såg på ett mer förtroligt sätt än som blott konstnjutning. De hade något att säga till henne personligt, de blefvo en del af hennes eget upprörda tanke- och känslolif, dessa taflor, där färgernas och liniernas skönhet sammansmälte med känslans djup och innerlighet, och hon somnade om kvällarna och vaknade om morgnarna med ögat och sinnet så mättadt af dessa intryck, att de spredo som ett skimmer öfver hennes eget lifsöde. Gallerierna berättade henne hela mänsklighetens saga i en förskönande, idealiserande belysning, som väl passade samman med den romantiska vändning, hennes eget lif fått. Och all tvekan angående det berättigade i det förhållande, hvari hon inlåtit sig, försvann inför den större lifssyn, som dessa salar förtäljde om.
Den stolte kavaljeren där, som bar ett af historiens största namn och hvars porträtt var måladt af Salvator Rosa — denna rena italienska typ med de på en gång lidelsefulla och milda svarta ögonen, den elegant smidiga gestalten, det på en gång indolenta och energiska i uttrycket — och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en främmande races skönhetstyp, de hade naturligtvis varit ett älskande par, men ingen frågade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar, namn och stamträd? Han stod i katalogen med alla sina titlar uppräknade, hon var namnlös. Men hvad betydde allt detta i en värld, där skönhet, ungdom och kärlek härskade allsmäktigt.
Och alla dessa bilder af »la santa famiglia», där moderslyckan och moderskärleken fått det skönaste uttryck, som någon fantasi kan frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drömma framför Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum lycksalighet betrakta det nyfödda barnet.
Någon gång bröts dock hennes stämning af andra, mer oroande bilder. Midt i denna värld af idealisk skönhet framträdde också en och annan ton af mer sinnlig art: Rubens djärfva köttslighet afstack bjärt mot italienarnes idealism. Här var det icke längre en ängel, som med vördnadsfull hållning och djupt bugande bragte den skygga, häpna jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Här var det en kraftig, framstormande man, som med brännande lidelsefullhet åtrådde en kvinna, hvilken å sin sida flydde honom blott för att locka och egga. Alie vände sig bort från sådana taflor, full af en obestämd oro. Men när äfven Rubens döpte en tafla »santa famiglia» fann hon detta så djärft, att hon småleende stannade framför den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser ut att ha engelska sjukan, emedan målaren, i bemödandet att göra det riktigt själfullt, begåfvat det med ett allt för stort hufvud och allt för bleka kinder, var här förvandladt till en duktig, rosig pojke, som lutar hufvudet tillbaka och skrattar så hjärtligt smittande, under det den några år äldre Johannes ser på honom med leende beundran som en äldre bror, hvilken finner den lille mycket söt och lustig. Modern, rund och fyllig, ser ut som en präktig amma, och Josef är icke mer den ensamme gubben, som håller sig på afstånd och ej har med det hela att göra, utan en ungdomlig, belåtet leende familjefar.
Andrea skref flera gånger och hans bref öfverflödade af ömma uttryck. Alie stängde alltid in sig för att läsa dessa bref, hvilka hos henne väckte en liflig rörelse, kom henne att rodna och få tårar i ögonen eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon läste dem oupphörligt om igen, hvarje afton på sängen innan hon somnade, många gånger äfven om dagen, när hon hade en stund för sig själf; och ibland kunde hon vakna om natten, grubblande öfver något uttryck däri, och hon fick då ej ro förrän hon tändt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade under sin hufvudkudde, samt letat reda på det ifrågavarande stället. Hon pröfvade och vägde hvarje ord för att se, om det var verkligt kändt, om det var ett uttryck öfverensstämmande med hans karakter och hans personliga sätt att känna eller en allmän fras; och hon sårades och ängslades djupt, när hon någon gång tyckte sig märka det sistnämnda.
Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ångest — fruktan att ha gifvit vika för en kärlek, som från hans sida varit endast lidelse, ej hela personens fulla hängifvande. Och allt som hon grubblade öfver hvad som tilldragit sig mellan dem och särskildt öfver den sista natten, kom hon att fantisera öfver och omdikta hela deras förhållande så många gånger och på så många sätt, att hon slutade med att icke veta, hvad som händt i verkligheten och hvad endast i inbillningen. Och denna ovisshet med afseende både på sig själf och honom stegrade nu hennes otålighet att återse honom till en förtärande längtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes själfaktning och sinnesjämvikt skulle blifva beroende af detta nya sammanträffande, och af om ett djupare och varaktigt förhållande skulle visa sig kunna framgå af det fantasiens och sinnenas rus, som under den glödande solen, i det ljumma badet, i de doftande, ångande sommardagarna omotståndligt fört dem tillsammans.
Därför var det henne ett svårt slag när ett bref kom, som meddelade henne att han ej kunde komma till Firenze, som han tänkt. Det hade uppstått svårigheter där nere på godset, förvaltaren befanns hafva vanskött egendomen, så att nu hela administrationen måste ställas på en annan fot, hans bror var dålig och det var omöjligt att han kunde lämna honom ensam med alla dessa obehag.