Men under det hon läste färgades hennes ansikte så småningom af en djup, liffull rodnad och tårar strömmade till hennes ögon — men icke tårar af smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig nu med flammande kinder till Rikard och yttrade snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med er. Jag far till Genova och stannar där.
Rikard for upp från stolen och drog henne med sig in i salongen, dit han stängde dörren, lämnande Aagot ensam i matsalen.
Får jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det säga, att Serra bedt dig bli sin hustru?
Nej — det är icke det — men jag vill ta plats som föreläserska hos hans tant, markisinnan Serra.
Som föreläserska hos hans tant! Det har han föreslagit dig. Och du inser inte, hvad detta innebär — hvilken förödmjukelse detta är för dig. Han anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att leka kärlek med dig; ja, det tror jag nog, det är inte alltid som en så oskyldig, så vacker — en flicka med din öfverlägsenhet till — sådana flickor som du brukar just inte stå en man till buds till en sådan ovärdig lek.
Fy, fy, fy, så styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett nervöst uppror för hvarje gång Rikard med sin allt för ovarsamma hand vidrörde detta ämne. Men du förstår inte kärleken — du kan inte, med din natur, fatta ett sådant stämningsförhållande som vårt. För dig, med din företagsamhetsanda, är kärleken naturligtvis bara frieri och giftermål — och sedan den saken väl är ordnad, slår du dig till ro och börjar syssla med annat. Men sådan är inte han. Han kan inte gå så rakt på ett mål. Men han kan i stället älska så, som du inte har en aning om — med allt det fina och ömma — alla de där smådragen, som gör lifvet ljuft men som du inte förstår — det är därför inte värdt att du talar om honom eller dömer om vårt förhållande — låt du mig handla, som jag tror är bäst — jag tar ensam ansvaret på mig.
Det kan du inte, ty du är nu alldeles förblindad af din lidelse. Men gudskelof att vi ä i ett land, där det finns medel att ställa en sådan där herre till ansvar för sina handlingar.
Hvad menar du med det?
Jag menar att vi ska duellera — och inte på lek utan på skarpa allvaret — helst så, att antingen han eller jag —
Men Rikard då, är du alldeles från dina sinnen. Du skulle vara i stånd till att göra något så vanvettigt, så orimligt. Du skulle vilja riskera att göra mig eller Aagot olyckliga för hela vårt lif. Duellera! Det kan du ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju vara störtad.