Ändtligen blef hon införd till markisinnan, som satt i ett kabinett med ett slags pall med varma kol under fötterna samt i knäet en liten stenurna med het aska för händerna. Bredvid henne satt en annan medelålders dam, som Alie gissade var den amerikanska sällskapsdamen, som varit hos henne sedan hon blef blind. Båda voro insvepta i schalar och markisinnan hade sammetshatt på hufvudet och pelsmuddar.
Men Alie hann blott kasta en flyktig blick på dem, ty det fanns en annan i rummet, som genast ådrog sig hela hennes uppmärksamhet. Prinsessan Palmi satt där i en låg länstol. Alies hjärta klappade starkt af denna känsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna undersköna dam ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie öfverträffa alla de idealbilder af kvinnlig skönhet, hon sett i gallerierna. Hon var klädd i en morgondräkt af brun sammet, garnerad med pälsbräm. Klädningen var uppdraperad öfver axlarna som på de antika statyerna af romerska matronor och lämnade halsen fri — en hals af klassisk form, tvärskuren, kraftfull i linierna och med en yppig rundning. Hela gestalten var för öfrigt den äkta romarinnans, hög och fyllig. Håret, det egendomligt rödbruna, Tizianska håret, hängde i en pung i nacken, ögonen, aflånga, stora, rödbruna äfven de, släpande och ändå stråliga, riktade sig kritiskt granskande på Alie, som kände sig egendomligt förringad under denna blick. Hennes skönhetssinne var alltid färdigt att beundra det som var vackert, men här var det på samma gång en stolthet i hållning, en fulländning i toalettens minsta detaljer, något af så utpräglad »grande dame» i hela personligheten, att Alie tyckte sig stå inför ett väsen af annan art än hon själf, och kände sig så imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes klädningsfåll, och på samma gång så förödmjukad, att hon velat gråta öfver sin egen ringhet jämförd med den kvinna, med hvilken han var van att lefva i dagligt förtroligt umgänge.
Det är alltså ni, som min nevö talade om, sade markisinnan. Ni ska vara mycket språkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien — min nevö kände visst egentligen en bror eller kusin till er — jag vet inte om han har sett er själf — men era släktingar hade sagt, att de skulle gå in på att lämna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem åt er — var det inte så?
Alie nickade tyst; hon förstod att så borde det låta. Men på samma gång kastade hon en skygg blick på prinsessan, undrande hvad hon tänkte om djärfheten hos den svenska flicka, på hvilken hon varit svartsjuk. Ty att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svåger skulle göra en mesallians, att denna stolta, furstliga skönhet älskade samma man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick, hvarmed hon granskade henne.
Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.
Vill ni göra mig det nöjet att läsa ett litet stycke för mig, sade hon med ett vänligt småleende. Jag vill gärna höra er röst — och ni har ju inte sagt ett ord ännu.
Hon lät henne pröfva både franska, tyska och engelska.
Det är förvånande, sade hon, ett så godt uttal på alla språk. Det sätter jag särskildt värde på — jag kan inte tåla, att man rådbråkar ett språk. Och en mycket behaglig röst också, inte sant, Lætizia?
Alie visste dock med sig, att hon ej läst med mycket uttryck, och att hon darrat betydligt på rösten.
Nu vill jag också ha den glädjen se er, fortfor den vänliga markisinnan, ty jag är inte alldeles blind, ser ni — jag kan ännu se lite på mycket nära håll, gud vare lof. Vill ni inte komma närmare.