Andrea hade varit ute och kom först hem fram på eftermiddagen. Prinsessan Palmi hade låtit säga att hon önskade få tala med honom, då han kom. Han trädde in till henne med sin vanliga min af älskvärdt galanteri och frågade skämtsamt, hvad hans nådiga svägerska nu hade uppfunnit för en befallning att glädja sin trogne tjänare med.
Men han märkte genast, att hon var starkt upptagen af något, som oroade och misshagade henne.
Jag ville bara fråga dig, om det skett efter öfverenskommelse mellan dig och henne eller om det varit ett infall af henne själf, började hon.
Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.
Ty om det varit en öfverenskommelse mellan er, så vill jag säga, att du inte handlat så lojalt mot mig, som jag är van att vänta af dig. Det är i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, för min tants skull, inte undgå att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit för mycket, om du först hade frågat mig, om jag ville taga emot denna främmande person i familjekretsen.
Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han, häftigt upprörd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.
Du vet således verkligen inte af det? Nå, i så fall hade jag rätt i att taga henne för en riktigt intrigant liten äfventyrerska. Så vet då, att din vackra svenska flamma från Nervi nu är installerad hos min tant nästan som dotter i huset.
Andrea visste ej hvad som försiggick inom honom i detta ögonblick. Det var på en gång glädje, triumferande, jublande glädje öfver att hon vågat detta för hans skull och missnöje öfver den obehagliga belägenhet, hvari hon försatt honom. Ty å ena sidan ville han icke kränka sin svägerska och stärka hennes misstankar genom att allt för varmt taga Alies parti, å andra sidan måste han ju dock rättfärdiga henne i prinsessans ögon. Och han förutsåg en hel kedja af svårigheter och förvecklingar, men på samma gång tyckte han, att han ville falla på knä och tacka henne för hvad hon gjort.
Nå — jag tror du är häpen själf öfver en sådan djärfhet, sade prinsessan, som med sina stora, släpande, guldskimrande ögon betraktade honom, där han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande för sig själf.
Han tvärstannade och lyfte upp hufvudet med en frågande min, liksom väckt ur en dröm.