En tid efter detta samtal voro de en söndag ute tillsammans i en roddbåt på hafvet.
Det var en af dessa underbart, obeskrifbart sköna dagar på Medelhafvet, då vattnet är så metalliskt blått, hårdt och blankt, att man tycker sig kunna gå på det, himlen så safirblå och så sammetsmjuk och på samma gång så ljusdrucken, att man ej kan uthärda att fästa blicken därpå, och de vinröda bergen tyckas liksom gömma en egen ljuskälla. Och Genova, hur skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten och denna himmel. Endast olivens gråa eller citronträdets blågröna, blanka blad och de gulröda frukterna spelade in färg här och där mellan de hvita palatsen. Alie greps af den känsla af lycka, som denna skönhet omotståndligt väcker. Det är omöjligt att vara sorgsen under denna solglöd; omöjligt att icke blifva genomträngd af en lifslust, så stark, att den är besläktad med vånda. Hon tyckte att hon ville kväfvas, att hon hade behof att rifva upp sina kläder för att riktigt kunna andas med djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och önskade syntes henne förverkligadt i denna stund.
Hvad tänker du på? frågade hon Andrea, som äfven var försjunken i drömmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar möttes i detta ögonblick.
Jag tänker på hur vi ska finna något vackert sätt att skiljas, svarade han.
Att skiljas?
Ja, just nu, när vi ä som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett slag — innan det begynner gå utför backen. Men hur ska vi göra det, det är frågan — att bara sätta ut en dag, då vi måste säga hvarandra farväl, går inte. Ett sätt vore att du, som du har sagt ibland, bara helt enkelt försvunne ur min väg — jag kommer en morgon, du är borta. Men du har visst inte mod till det, och därför blir det väl jag, som får göra det. Vi reser till Tyrolen, lefver där några veckor af fullkomlig lycka tillsammans — och så en morgon, just när vi omfamnat hvarandra längre än vanligt, när vi riktigt känner, att vår kärlek nått en sådan punkt, att man ej kan komma längre, utan att återgången nu snart måste begynna — då går jag helt stilla ut ur rummet, säger kanske till dig, att jag ska beställa kaffet, medan du klär dig. När du så kommer ned i matsalen, är jag inte där. Du söker mig, du frågar värdinnan hvar jag är, och hon svarar helt förvånad: men det är nu en halftimme sedan han gick till tåget, madame. Nu måste han redan vara på väg.
Alie gaf nästan till ett ångestrop och lade handen på hans mun.
Du dödar mig bara helt enkelt, om du gör så, utbrast hon. Hon hade blifvit blek och tårar sprängde fram i hennes ögon.
Det var honom ett slags omotståndligt behof att på detta sätt pina sig själf och henne, men när han nu såg hvilket intryck det gjort på henne, blef han själf upprörd af sina ord och slöt henne innerligt intill sig.
Det är rätt, släpp mig inte, släpp mig inte, bad han. Jag ska göra allt för att fördärfva vår lycka — jag drifves genom en fatalitet därtill — men hindra mig bara du, håll bara fast.