En storväxt, grovkornig friarbetare, som blivit utstruken ur föreningen för löftesbrott, hade inlett en högstämd kurtis med Malin, utan att låta avskräcka sig av det snävt avvisande emottagande hans första försök rönte.
»Äsch, inte ska’ ho’ vara så kymig fast ho’ ä’ lite bättre uppstissäd än jag, å för resten så ä’ mi’ snörskjortä likä grann som hennes insättning. Kom nu så bjuder jag på e’ halvä limonad.»
»Jag dricker inte lemonad.»
»Va! gillar ho’ inte ståltrådsdrickä, ja bjuder välle på saft då om dä smakär bättre.»
Malin kunde nu ej motstå en så frestande inbjudan utan följde, ehuru halvt motvilligt, med sin efterhängsne kavaljer, kastande en längtansfull blick på en i närheten stående, vid ortens post- och växelcentral anställd yngling, som tydligen mera slagit an på henne.
Under en livlig konversation, som bestod av bullrande, om än icke alltid vällyckade muntrationsförsök å ena sidan samt å den andra i början enstaviga men sedan allt mera intresserade genmälen, som varslade om en upptinande sinnesstämning, förtärdes trakteringen och den manliga parten började så utforska sin nyförvärvade bekantskaps föregående tillvaro.
»Ä’ ho’ nykommen här, ja’ tycker inte ja’ har sitt henne på trakten förr.»
»Ja, jag är nog så ny jag gärna kan bli.»
»Va’ ä’ ho’ ifrån då?»
»Jag är hemifrån förstås.»