»Ja si det är en sak som jag inte så noga vet, men di säjer att det var om din nya piga.»
»Skulle hon vara så eftersträvansvärd då?»
»Ja dom tyckte fälle dä, men jag tycker som så, att därvidlag så är det kläderna som gör kroppen.»
Varpå Karlsson med en hälsning och ett lätt skratt avlägsnade sig med stegen, nästan dignande under sin tunga börda, och jag fortsatte med att göra i ordning redskapen till det stundande vårbruket, i mitt stilla sinne icke vidare angenämt berörd av den uppmärksamhet, som min nya piga ådragit sig.
III.
OM DISKNING OCH TVÅ SORTERS PIGOR SAMT OM ETT NYUPPTÄCKT UNDERLIGT DJUR
Middagen var överstökad, drängarna hade gått upp på kammaren för att vila en stund och Hilda var i vardagsrummet upptagen med att vyssja det minsta av barnen till sömns.
I köket voro pigorna sysselsatta med diskning av tallrikar, skedar, knivar, grytor och kastruller m. m. Anna diskade och sköljde dem i en balja med vatten varefter Malin fick taga itu med torkningen.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att varken min hustru eller jag brukar benämna vårt tjänstefolk »drängar» eller »pigor». Vi säga i stället »pojkarne» och »flickorna» eller »jungfrurna», då vi tala om dem och torde också detta uttryckssätt vara mera allmänt i orten när det är fråga om flertal än det gammaldags »drängarne» och »pigorna». Jag använder dock här i min skildring dessa senare mera ur bruk komna uttryck därför att de voro så omhuldade i den bok, som föranlett utgivandet av denna och emedan de dessutom i vida kretsar torde ha ingått i det allmänna föreställningssättet. Men de äga icke någon motsvarighet i verkligheten vid Taninge.
»Inte ska du torka me’ den där handduken», sade Anna efter en sidoblick på kamraten som hon hittills icke vidare givit akt på.
»Varför inte det då», svarade Malin, långsamt och mekaniskt gnidande med handduken fram och åter på ett knivblad.