»Det var julafton nittiofyra»
o. s. v.
omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet, och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.
Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan försummade dem så ofta hon kom åt.
Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.
Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå dem att ställa sig till efterrättelse.
Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen, som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.
Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa, struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt märkliga omständighet.
Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov, vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten. Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån, nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga vårvinden.
En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.