»Tror du att det skulle falla mej in att skriva i en tidning», svarade Anna skrattande, »då trodde väl folk att jag hade blivit stollig. Och inte händer det nånting här heller, som vore skäl att skriva om.»
»Det händer mycket här, bara man förstår att få fram det på rätta sättet. Jag skulle kunna skriva flera spalter om vad som händer här på en dag.»
»Då finge du göra som Johan i Bränntorp. Han skriver vådligt mycke i Länstidningen, vidlyftiga krönikor och notiser och rim så långa och vackra, men folk säger, att det mesta han skriver så är dä lögn.»
»Du kan väl förstå att sanningen inte kan räcka till så ordagrant för honom, om han skriver så mycket.»
»Ja, han brukar då skriva mycket, både så’nt som förargar och gläder folk. En gång skrev han också att Johanna i Nerängen hade skjutit en räv.»
»Skrev han, att hon hade skjutit en räv», genmälde Malin och skrattade så hjärtligt hon kunde. »Jag tycker mig just se henne stå och ta’ korn på filuren, men hur kunde han komma på en sådan idé?»
»Jo ser du, jag vet precis hur det gick till också.»
»Tala om det då.»
»Jo, som du kanske hört, så är Stina i Bäckhagen lite’ fjantig av sig, hon springer ju också bara och pratar om smörja och skvaller, och hon är så enfaldig att hon tror allt som folk säger åt henne, om det är aldrig så orimligt. Så en dag hade Johanna i Nerängen förargat en av drängarna och för att få hämnas och på samma gång skoja med Stina så ropte han åt henne, när hon gick vägen förbi: ’Vänta lite’ så skall du få höra nånting riktigt märkvärdigt.’ ’Å kors, va kan dä vara för någe’, svarte Stina och tvärstannade med ögonen uppspärrade på vid gavel. ’Jo, kan du tänka dej, Stina’, sa’ drängen, ’att Johanna i Nerängen ha’ skjuti’ en räv.’ ’Å herre min je, dä kunde jag då allri tro henne om’, utbrast Stina förbluffad och slog sej på knäna med båda händerna, och så rände hon genast i väg te Johan i Bränntorp och talte om dä för honom, och han, den luvern, gjorde spektakel av henne, men satte in det i tidningen gjorde han i alla fall, och alla så förundrade de sig över den märkvärdiga händelsen och Johanna blev utropad att vara så duktig och styv, fastän hon annars är så bortkommen, att hon säkert skulle bli rädd, om hon finge se en räv på långt håll.»
»Fick folk aldrig veta heller att det var lögn?»