»Vad i hela livet har kommit åt Malin, och hur har hon burit sig åt med suggan», frågade jag förvånad och nästan förargad, under det att den bredvid mig stående fördrängen tydligen såg saken från en ljusare synpunkt.

Malin svarade icke på min fråga utan rusade utan att lyfta blicken ifrån marken i väg upp åt gården, då och då snavande i den nedslitna kjolkanten, och var sedan under resten av dagen sysselsatt med att på sig själv utföra ett liknande rengöringsarbete, som hon förut tillämpat på suggan. Jag fick emellertid dels genom Hilda och dels genom Anna efter hand reda på orsaken till det hela, som ju endast kunde tagas från den löjliga sidan. Men det tog en god stund innan jag med tillhjälp av kylslaget vatten och en handspruta lyckades återställa suggan i hennes förra skick.

Malin hade emellertid genom denna händelse fått en viss respekt för fördrängen, som hon förut alltid sökt vara viktig emot, och hon insåg nu, att han inte var så god att ge sig i lek med, fastän han inte kunde mäta sig med henne i fråga om stora ord och later.

När dagen kom att suggan skulle slaktas stängde Malin, när hon hörde suggans skrik, in sig i pigkammaren och stod där med bomullssuddar instoppade i öronen tills slakten var överstånden. Först om en god stund vågade hon sig sedan ut för att titta på liket, men kunde icke i den nylögade och finskrapade svinkroppen känna igen sin forna väninna, och när hon så vid sitt försiktiga petande på svålen såg de närvarandes löje, trodde hon fullt och fast att något rackartyg var å färde och att den riktiga suggan fortfarande levde.

Denna sin tro behöll hon tills efter frukosten, då hon med några brödkanter i handen som vanligt vandrade ner till stian, men fann denna tom.

VI.
BILFÄRDEN

»Tjänare på dej, lilla sötnosen. Nu får du skaka tass mä mej i stället för mä hundkräket. Men hur är det fatt — du ser ju riktigt onn ut.»

»Hur kan du ha så dåliga tankar om mig, du kom så hastigt så du skrämde mig nästan.»

»Åh, inte är väl du så lättskrämd. Annars mår du bra, ser jag. Du har fått lite färg se’n jag såg dej sist.»

»Jag har blivit solbränd; det är tyvärr så att man förstör hyn härute bland bönderna.»