Hunden besvarade emellertid med ett dovt morrande hennes översvallande vänlighet. Han var inte van vid dylikt långvarigt fjäsk och såg ganska ohövlig ut när hon vid presenteringen även för honom upprepade sitt namn: Malin Söderström. De blevo dock sedermera mycket goda vänner.
Hilda, min hustru, hade under tiden dukat fram mat, och sedan denna intagits började den nya pigan att packa upp sitt medförda gepäck, som visade sig utgöra en ganska brokig samling av allehanda slags persedlar och föremål.
En hel del blombuketter, som hon fört med sig, voro snart utplanterade i vaser fyllda med vatten och spredo i rummen en behaglig doft. Sedan detta var gjort, började hon en riktig möblering i rummen genom att på alla upptänkliga ställen placera ett stort antal luktvattensflaskor och pomadaburkar m. m., som hon medfört. En del löshår och valkar av försvarlig storlek tronade snart på Annas, den andra pigans, byrå, tillika med ett stort antal använda näsdukar, som utgjorde ett tydligt bevis på den snuva, som hon uppgav sig ha ådragit sig under resan. Så började uppackning av klädespersedlar och det var ett nöje att se med vilken omsorg detta arrangemang utfördes, och hon visade sig vara i besittning av toaletter, som vida överträffade dem som en ordinär bondpiga i allmänhet har råd att kosta på sig. Jag gjorde dock helt ofrivilligt den iakttagelsen, att hennes förråd av underkläder var mera blygsamt samt icke på något sätt stod i förhållande till den stora mängden av övriga plagg.
Malin hade emellertid avslutat sin uppackning och börjat bekanta sig med Anna, som med synbar beundran betraktade en i flera färger skiftande sidenblus, upprepade gånger vändande densamma i olika lägen och med intresse iakttagande dess skiftningar allt efter som dagern föll på.
»När ska’ du använda den här blusen, den är alldeles för fin att sätta på sig var sönda’.»
»Den skall jag inte ha på mig annat än när jag går på teatern, förstås.»
»Kors, tänker du fara in te sta’n och gå på teatern!» utbrast Anna, som själv ännu aldrig varit på ett sådant ställe.
»Inte har jag tänkt att resa in till sta’n, det finns väl alltid någon teater på närmare håll.»
»Inte finns dä nå’n sådan ute på lande’, kan du väl förstå.»
»Nej visst, det var ju sant», svarade Malin, »jag glömde ju bort att bondtrakten här är så efterbliven.»