Spaniorernas och portugisernas vigtiga geografiska upptäckter i slutet af 1400-talet samt de stora rikedomar, som derigenom strömmade till Europa, öster ifrån öfver Portugal, vester ifrån öfver Spanien, lockade snart äfven andra sjöfarande och handelsdrifvande nationer till täflan med dem. 6 Särskildt för engelsmännen var en sådan täflan af nöden, emedan deras produkter vid denna tid endast betingade ett ringa pris på den europeiska marknaden och således icke der kunde finna någon fördelaktig afsättning. Sebastian Cabota (eller, såsom han vanligen kallas, Cabot)[1], en venezian, som vid unga år kommit med sin fader till England, hade redan före midten af 1500-talet genom egna resor och upptäckter, dels för engelsmäns räkning till New Foundland, dels för spaniorers till Brasilien, gjort sig ett kändt namn och blifvit upphöjd till »Grand Pilote of England». Denne Cabot framkastade planen för en sjöväg i nordostlig riktning till Kina och Indien, och sålunda bildades genom hans inflytande år 1553 ett sällskap af engelska köpmän, som stälde till sin uppgift att utföra det af honom gifna programmet.
Sällskapet trädde genast i verksamhet och utrustade samma år en expedition bestående af tre fartyg, som hade till hufvudsaklig uppgift att söka den nordöstra vägen till Indien.
De tre fartygen utgjordes af a) Bona Esperanza, om 120 tons och med sir Hugh Willoughby såsom befälhafvare, b) Edward Bonadventura, om 160 tons och under befäl af kapten Richard Chancellor, samt c) Bona Confidentia, om 90 tons och under befäl af Master Durfoorth. Expeditionen utgick från Ratcliff den 20 Maj 1553. Sir Hugh var chef för expeditionen i dess helhet. Utanför norra Norge skildes fartygen genom en storm den 30 Juli. Sir Hugh seglade utan uppehåll vidare och kom den 14 Augusti i sigte af land, antagligen kuststräckan mellan södra och norra Gåskap på Novaja Semlja. Emedan kusten var omgifven af is och årstiden enligt sir Hughs förmenande var långt framskriden, vände han åter mot vester och gick till ankar i mynningen af Arsina-elfven (»Varsina»), vester om ön Nokujeff, vid 68° 23´ n. br. och 38° 39´ ostl. längd från Greenwich. Efter flera fruktlösa försök att sammanträffa med landets invånare dukade hela Bona Esperanzas och Bona Confidentias besättning, sjuttio man, både befäl och manskap, under genom döden innan följande vår[2]. Sir Hugh och flertalet af de båda fartygens besättningar lefde ännu i Januari 1554. De döda kropparne, fartygen och de förda dagböckerna, som 8 för öfrigt äro af ett mycket magert innehåll, hittades på våren samma år af några ryska fiskare eller fångstmän. Fartygsinventarierna och varorna fördes till Cholmogory (de gamle nordboernas Holmgård, i närheten af det nu varande Archangelsk), men återlemnades sedan på Ivan IV Vasiljevitschs befallning till engelsmännen, som endast på detta sätt fingo kunskap om sina landsmäns sorgliga öde.
Emellertid seglade kapten Chancellor med det tredje fartyget, Edward Bonadventura, efter en veckas uppehåll i Vardöhus hamn in i Hvita hafvet och nådde Dvinas mynning. Den 23 November 1553 begaf han sig från Cholmogory till Moskva. Han mottogs der i festlig audiens af tsaren, emedan han utgaf sig för att vara sändebud från kung Edward VI, och inledde så för Ryssland handelsförbindelsen med Vesteuropa, på samma gång som han för England öppnade handelsvägen öfver land till det inre af Asien[3].
Följderna af denna resa, som till Vesteuropa bragte den första kunskapen om det redan för ryssarne bekanta landet Novaja Semlja, blef bildandet i London af »the Muscovy Company», som stälde till sin uppgift att befästa och utvidga den vunna marknaden samt att förtsätta upptäcktsfärderna i nordostlig riktning.
År 1556 den 29 April utgick från Gravesend, på bekostnad af »the Muscovy Company», pinassen Searchthrift under befäl af Stephen Burrough (Burrowe), hvilken som »master» medföljt Chancellor 1553. Uppgiften var att framtränga åtminstone till floden Ob. Den 23 Maj dublerade Burrough Nordkap, och den 9 Juni framkom han till Kola-bugten, 10 som han benämner Kola-floden. Här uppehöll han sig till den 22 Juni för att reparera sitt fartyg, då han begaf sig vidare i sällskap med flera ryska lodjor[4]. Han kringseglade Kanin Nos och Svjatoj Nos, framkom den 15 Juli till Petschora och inlopp den 25 Juli, efter att vid 70° 5´ n. br. hafva mött mäktiga isflak, som hvarje ögonblick hotade att pressa sönder hans fartyg, i Kariska hafvet vid en ö, som han gaf namnet S:t Jakob-ön (70° 42´ n. br.) och som är belägen vid Novaja Semljas sydända. Den 3 Aug. landsteg han på Vajgatsch-ön, der han vid denna tiden fann flera ryssar. Hall besökte Bolvanski Nos (d. ä. Afguda-udden) och meddelar derifrån den första trogna skildring, som literaturen äger öfver samojedernas offerplatser. På offerplatsen på Bolvanski Nos fann han ej mindre än 300 afgudabilder. Han säger om dem, att de voro »de gröfsta och minst konstnärliga arbeten han någonsin sett; munnen och ögonen voro på åtskilliga af dem blodbestänkta, de hade formen af män, qvinnor och barn, voro ytterst groft tillhuggna och på flera ställen blodbestänkta. Några af dessa gudabilder utgjordes af en gammal träpinne med två eller tre hak gjorda med en knif.» Denna korta beskrifning har sin tillämpning ännu i våra dagar.
Burrough upptäckte härefter Jugor Schar, men förherskande nordostliga vindar, drifis och nätternas tilltagande 11 längd beröfvade honom hoppet att detta år nå slutmålet för sin resa. Han stannade i Jugor Schar till den 20 Augusti och vände så åter till Cholmogory, dit han kom den 10 September.
Han öfvervintrade i Cholmogory och hade för afsigt att följande året fortsätta sin resa. Då erhöll han emellertid af engelska regeringen i uppdrag att uppsöka den Willoughbyska expeditionens förolyckade fartyg. Han fann fartygen vid Nokujeff-ön, men återvände derefter till Cholmogory, utan att framtränga till Ob eller Novaja Semlja.