“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör icke få dö af svält.“
“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.
“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen, under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.
“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.
Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld eller en uppvisad kedja af messing.
“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke köper, blir den som tilldrar repet.“
“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.
“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider bojor för frie mäns armar ...“
“Ja, ja! ... ganska bra!“
“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors halsar.“