Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån.
“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade.
“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande fram sin hand, som ögonblickligen fattades af en annan.
“Så der ja ... nu är ni på marken.“
“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda bindeln, som nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“
“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“
“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare att leda än jag ... Jag trotsar er att finna en karl, som mera blindt följer era befallningar.“
Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt med den försigtighet, som anstår en blind.
“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan.
“Mycket lång?“