“Vi befinna oss vid en annan trappa.“
“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“
“Men denna bär nedåt.“
“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor som bära uppåt.“
“Stig försigtigt!“
“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att promenera uti.“
“Troligtvis.“
“Det är väl också för första gången som en blind vandrar här?“
“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som föreföll Cambon något ironisk.
“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte denne ... “i sanning, min nådiga, ni leder den blinde med en skicklighet, som röjer både öfning och vana.“