“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar, “ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans boudoir?“
Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det ringaste förundrad.
“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller någon annan.“
På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare.
“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni älskar henne mycket ... mycket!“
Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar, berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — — Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.
“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“ fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så oskyldig.“
“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun.
“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“ svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“
“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg.