Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset, föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris. Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär. Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget. Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden, som ...

Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...

Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk, som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt menskligheten och förvridit verlden.

Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty majoriteten har hvarken börd eller guld! ...

Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne, men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga inom och utom barriererna af den ofantliga staden.

Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna, förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som, utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en gång älskarinna, syster och tjenarinna.

Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och sina drufvor.

Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex. grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det är till och med alltför troligt att hon icke gör det.

Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt förrän det kallnat.

Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet.