Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka.
Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna. Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än utminutera sina tvåsous-likörer.
Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger hela sitt förtroende på silfverdisken.
“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång författaren.
“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.
“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“
Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ... Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill säga mycket.
“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti den frejdade plommonlikören.
Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år tillbaka.
“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau, utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara hennes helsning.