Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och gående med blickar och plommonlikörer.
Men hvarifrån detta illa på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000 francs till en grafvård åt Madelone?
Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.
Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka aningar.
Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi porten till Jardin des Plantes.
“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.
Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson.
“Hvad är det om?“ brummade han.
“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst.
“Hvad behagas?“