“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“
“Att?“
“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“
Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se.
“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog stads-sergeanten.
“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat mig ...“
“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur Carlion, klippande med ögonen.
“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“
“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ... Nå, hvad säger ni sjelf derom?“
“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl, monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“