“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen resa.“
“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit spunnen.“
“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“
“Ha, monsieur Carlion!“
Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade. Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“ fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina händer, ty Simon var ingen Simson.
Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson.
“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både vansinnigt och olycksbringande för evigt.“
“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot pannan.
“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“
En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans bröst.