“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna nämna det i våra böner.“
“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen.
“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl, “hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn! ... utkasta det åt sådana der!“’
Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill, men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... i Paris.
Följden uteblef också icke.
“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några barska ord från en hederslegionsriddares mun.
“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer på riddarens skuldror.
“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp mig, fördömda pack!“
“Pack!“
Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.