“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans schavott?“
De omkringstående skrattade.
“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som hertigens.“
“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat se den, men ingen som bor på jorden.“
“Ja visst ... ganska sannt.“
“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“
Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde, bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste medgifva att det är en försoning för godt köp.
“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve de Mortier?“ frågade en sjunde.
“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“