“Ja, ja!“
“Och när straffar han?“
“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! ned med presterne!“
“Ja ja, ned med dem alla!“
“Och framför alla ned med Lou...“
“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“
Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde och blefvo allt mera högljudda och stränga, i den mån någon person antingen af hög börd eller af andligt stånd visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place de la Concorde.
Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser, nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan.
“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne.
“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade grannen.