“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad för att bli ett helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men Lamartine är för stort snille och för mycket fransman för att offra på absolutismens altare ... Medborgarkronan är vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan grafven.“
“Men ...“
“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos Lamartine?“
“Hvarför icke?“
“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reform-bankett, som oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af snart instundande år“, upplyste Albert, “och det är för att höra om detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till honom.“
“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det var sannt: ett ord i förtroende, monsieur Albert!“
“Hvad har ni att säga?“
“Men låt oss hviska.“
“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“
“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, hviskade Armand.