Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin “tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta ur.
Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes, sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.
Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung. Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne rikens öden.
Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert, gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris. Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk, hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar in på det ifrån franskan eller italienskan.
Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död, voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne, endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren skall förvalta de omyndiges medel.
Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige, emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af 1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.
Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett “Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att förakta.
Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och blickarne mot jorden säger: “Om jag en gång blir gift“, så säger deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på något annat ställe samt med trotsiga blickar: “När jag en gång gifter mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som hon älskar.
Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris. Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska sinsemellan.
Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem armen.