“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till Luxembourgs galleri, för att ...“
“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“
Tolfte kapitlet.
Café Procope.
Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.
Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.
Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme öfver dem, som redan varit gifna.
Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret förtjenar en särskilt beskrifning.
S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner.
Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast hans.
Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.