“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:
“Aux armes! aux armes!
Qu’on mette au bout de nos fusils
Les oppresseurs de ...“
Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet omgifven af sina beundrare.
“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“
“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne, hemtande andan.
“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.
“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår hjelte.
“Ja, ja.“