Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den trakt, hvarifrån bullret höres.
Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men anspråkslösa perlor.
“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan) “Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“
“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu slutat sitt arbete med tredje pungen.
“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin berättelse.
“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“, sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn morgonrocken, perukmakaren och lakejen.
Pater Brédôt var rörd ända till tårar.
“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“
“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta hand tvänne rullar louisd’orer.