“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand.
“Nå?“
“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“
“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med sjelfbelåtet utseende.
“Men er sista.“
“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den skall bli min sista.“
“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens hand.
“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“
“Ja, så hette den.“