Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.
Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta vapenbröder.
“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.“
“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“
“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.
“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.
“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.
“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“, anmärkte Eugène.
“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.
Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med ett “men?“ på hvarje tunga.