“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“
“Det här är besynnerligt.“
“Oförklarligt!“
“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“
Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot den unge anföraren.
“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan glömt detta vilkor?“
“Visst inte ... men ...“
“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda mina befallningar.“
“Det är sannt ... men ...“
“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man att lyda mig.“