“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix.
“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du tillbaka?“
“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar.
“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast vid hans arm.
“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för Félix’ ögon.
“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan.
“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig icke.“
“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“
“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med patos.
Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen, hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen.