Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.
Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.
Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande berättelse:
“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela hållning.
“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han förvärfvat sig på slagfältet.
“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då betrakta honom.
“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt drömde jag om honom.“
“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.
“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“
“Men har han aldrig talat vid dig?“