Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver famnstjocka murar.
Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas kring dess bastioner.
Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.
Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.
Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot fönster och portar.
Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga lågorna in i hvarje öppning.
Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.
En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.
Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“
Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.