Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med deras gemåler befinna sig redan derinne.
Konungen småler mot de sina.
Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom, denna sköld, på hvilken i lysande färger äro afbildade Thiers och Odilon Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den kungliga kronan.
Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka.
Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom.
Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara mera seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut.
Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man alvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten.
De höga personerna taga plats kring kaffebordet.
Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokka-strålen och förlorar sig i sèvres-porslinet, rikt af små gyllene kransar, hvardera inneslutande någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere slott och städer.
Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonance-officer.