Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor.
“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt flyktiga innehåll åt vindarne och molnen.
Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna.
Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra.
Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör lågan eller vinden.
Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större noggrannhet förstöras.
Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter.
Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor.
Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna att spegla sig uti.
Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri.