En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen.
Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största delen af folket var obeväpnad.
Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor, till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit dessa som vunnit de skönaste lagrarne.
“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden ... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre ... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“
Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis, lyste af hänförelsens lågor.
Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och bullrande.
Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer.
När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar.
De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet, hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt mellan dess rysliga käftar.
“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“