Som författaren redan emottagit sitt straff, har han därmed tillkännagivit att han erkänt domens befogenhet. Ett bland de skönaste uppdrag Svenska Folket fått, är att figurera i historien såsom borgensmän för sina älskade konungahus. Hur ståtlig är icke Svenska Folkets historia under en sådan regent som Erik av Pommern. Engelbrekt och Erik XIII! En jämförelse värdig att bli prisämne i Svenska akademien.
Ett av författarens tidigaste intryck av svenska historien är följande. En dalkulla, som skötte trädgården, kom en gång och frågade frun vad detta skulle vara som hon lärt sig i skolan hemma i Leksand; hon upprepade därpå följande ramsa, sedan hon antytt som sin mening att det kunde vara en almanacka eller en bön från katolska tiden: Oden, Thor, (!) Yngve Frej, Fjolner, Svegder, Vanland, Visbur, Domalder, Domar, Dyggve, Dag, Agne, Alrik, och Erik o. s. v.
Frun, som icke var något lärt fruntimmer, kunde dock genast svara: »Kära barn, det är ju svenska historien!»
Vilket lysande bevis för att den berömda satsen nedträngt i folkmedvetandet (genom kungliga lärobokskommissioner); hon, den enkla fäbohyddans okonstlade dotter, kunde framstamma namnen på älskade konungar innan hon visste något om deras 36 lysande bedrifter, såsom att drunkna i mjödkar, slåss med betsel, gå in i stenar och dylikt.
Vilket dräpande argument för våra dagars mest snillrika och djärva historiska sats: det personliga är det högsta i historien! (Det personliga kan även ha en mycket ful betydelse, såsom då man kallar en kritik, ett angrepp, en satir personlig.) I regeringens nu gällande lärobok i svenska historien hava vi nyss sett den djärva satsens hälsosamma frukter i tillämpningen. Sålunda börjar Carl XV:s, det vill säga: Svenska Folkets historia 1859—1872 på följande uttrycksfulla sätt: »Konung Carl XV, som vid 33 års ålder besteg Sveriges tron, var till det yttre en högrest, kraftfull gestalt med sköna manliga anletsdrag.» Detta är det personliga i historien; detta är det högsta! Ja, i sanning, högre kan man icke komma. Vi hava haft tillfälle att se manuskriptet till en ny lärobok i svenska historien, där den banbrytande idéen om det personliga blivit genomförd med hänsynslös konsekvens och totalt brutit med den gamla åsikten att Svenska Folkets historia är dess konungars. Författaren, som är död (han dog av förskräckelse då han läste genom sitt manuskript) och icke lämnar några barn efter sig, som kunna få umgälla hans brott, hyste den meningen att Sveriges storhet daterar sig från Carl XII:s död. Han drog icke i betänkande att uttala vissa bekanta sakförhållanden såsom att Carl XII flydde från Pultava (i en förfärlig motsats till poemböckerna som påstå att han icke kunde vika); vidare påstår han bestämt att samme konung var feg, då han aldrig vågade stå för sina dåliga handlingar, såsom då han anklagar Lewenhaupt inför domstol såsom orsaken till sitt 37 nederlag vid Pultava; han var feg, säger samma avlidne författare, då han behandlar Sverige som ett erövrat fiendeland, men skjuter fram Görtz som ansvaring; han var kommunard då han upphävde äganderätten, men har var icke kommunard då han slog falskt mynt eller tillgrep enskildes tillhörigheter. När vi läsa sådant, gamla kända saker, förstås, men som icke fått sin rätta belysning, så förvånas vi icke över att författaren tog den utvägen att gå hädan; vi veta alla att det är sant vad han säger, men man får icke säga sådant! Hans idé är emellertid fruktbringande och vi skola se att sanningen en gång skall krypa fram när vi börja på att på skarpen leta fram det personliga i historien, utan fruktan för att råka in på personligheter, och då skall intet tvivel mera råda om Svenska Folkets historia är dess konungars och alla gamla ovänner skola falla i varandras armar, och det skall bli frid på jorden.
Hans majestät hade genom en för övrigt särdeles lyckad järnvägsinvigning ådragit sig en envis magkatarr, varför han måste begagna en brunnskur, vilken hade den lyckliga verkan att sjukdomen hävdes. En ljusfabrikör bland stadsfullmäktige tog sina fem svågrar med sig och beslöt att Svenska Folket skulle illuminera rikets huvudstad. Förste hovmarskalken skickade en order till nationalteatern att den skulle med en italiensk opera giva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje över det höga tillfrisknandet. Som ett par tyska sångare för tillfället uppehöllo sig i huvudstaden, mötte hans 38 befallning inga svårigheter. Ett galaspektakel består egentligen i att man ger en gammal opera, tänder armstakarna på raderna och läser upp ett versstycke. Som det icke fanns någon opera på repertoaren, som kunde ha någon tillämpning på en magkatarr, bestämmer man sig för Don Juan. Versstycket beställes av hovmarskalken samtidigt med förfriskningarne av vederbörande hovleverantör och effektueras med ackuratess.
Svenska Folket står naturligtvis i kö utanför biljettluckan, och när den öppnas äro alla biljetterna utsålda.
På aftonen är ändå Svenska Folket samlat i teatersalongen. På första parkettbänken står blomman av nationen; låga pannor, höga skjortkragar, fina frackar. De hava ett eget sätt att sitta på orkesterns skrank så att det ser ut som de skulle stå. Underliga blommor!
Längre upp på parkett stater och kårer och på amfiteatern sitter den Svenska Kvinnan urringad och med solfjädrar döljande vad som är ämnat att ses i fågelperspektiv från raderna.