Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig lycklig. Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär. Han ville icke umgås med sergeanter och fick icke umgås med löjtnanter. Han hade ärvt något pengar och såg med en viss tillfredsställelse de magra löjtnanternas bekymmerfulla ansikten under det hans egen hydda antog storartade mått. Men han hade en son, en enda, och han hade redan vid dennes födelse bestämt honom till att fullfölja sin hämmade utveckling; han skulle spränga slagbommen, sätta över graven och inträda i de utvaldes skara, förädla rasen och giva ära åt namnet. Denna tanke, som även delades av modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har därför något berättigat i sig.
Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och icke-studenter. Han hade sett huru det fanns något som själva löjtnanterna undveko att komma för nära, det var studentmössan. Han beslöt alltså att sonen först skulle bli student och sedan löjtnant.
Sonen var en allvarsam och tänkande yngling, som snart genomskådade hela det sociala bedrägeriet med kasterna och intogs tidigt av ett djupt förakt för det militära yrket. Han såg mycket hyggligt 48 folk bland dem och när de voro civila kunde han lida dem väl, men så snart de fingo uniformen på sig voro de ej sig lika. När han tagit studentexamen och vistats en termin i Uppsala gav han, ehuru efter långt motstånd, vika för föräldrarnes samfällta böner att gå in vid Karlberg.
Vid gymnasium hade en viss jämlikhet och frihet varit rådande, ja, i sådan grad att verkliga vänskapsförbindelser mellan rike mannens och Lazari son kunnat uppstå. I Uppsala hade han smakat friheten i högre grad, känt sig som medborgare och gjort några erfarenheter som påskyndade manbarhetens inträdande. På Karlberg frågades först: Vad heter han? och sedan: Vad är hans far? Svaren på dessa frågor voro nycklarne till livet.
Efter att vara väl inskriven, klipptes hans långa vackra hår, och han ifördes fångdräkten. Det smärtade honom djupt att lägga av studentmössan, vilken varit honom ett fribrev från skolfängelset och satt honom utom de omyndiges krets. Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo honom här med fräcka ögonkast.
Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och frågade:
— Vad heter du?
— Jag heter Lundqvist.
— Fy fan! svarade den längste och svaret 49 hälsades med bifallsskratt. Uppmuntrad härav fortfor han:
— Vad är din far?