— Två kronor och femtio öre, om jag får be!
— För vad?
— För tesupé, lokal, belysning och servis.
Motstånd hjälpte icke, förbannelser ännu mindre. Att behöva betala där man borde haft betalt! Det 73 var oerhört. Men vad gjorde det. Ändamålet var ju vunnet. Den unge mannen var känd i den litterära världen.
Nedkomna på hamnbryggan svuro våra bokanmälare i månens åsyn en dyr ed att icke med ett ord i tidningarne nämna om hela uppträdet. Och de erkände sig skyldiga att bli kastade i Norrström om de bröto den eden. Och de höllo sin ed.
Detta hindrade alls icke att de följande dag fingo läsa, var och en i sin tidning, de mest smickrande lovord om den unge mannens föredrag. De kloka fruarne hade i tid iakttagit teets verkningar och vädrat tobaksrullarne för att låta en dyrbar tid gå förlorad.
Herr Lagerström fortfor att låta sig bäras på mjuka armar. När han skrivit sin första enaktspjäs, sammankallade de beskyddande fruarne kungliga nationalteaterns artister och tidningarnes teaterrecensenter, men aktade sig att bjuda några bokanmälare. Den förnämste skådespelaren vid lilla nationalteatern måste läsa upp stycket, vilket läst av honom måste göra lycka. Dagen efter lyckönskades nationalteatern i tidningarne till det nya stycket och den inhemska dramatiken till en ny författare. Att stycket antogs efter den betan, det var givet.
Efter ett par år utan några umbäranden eller missöden var vår Lagerström så stor författare, att han å sin sida börjat beskydda unga författare. Han tillämpar därvid en grundsats som han har ur erfarenheten: det är ens eget fel om en icke kan komma fram.
Nå, men de, vilka icke låta beskydda sig, eller de, vilka icke äro nog lyckliga att falla de 74 beskyddande damerna i smaken? De finnas icke till för dem. Första åren svara de att de »icke hört det namnet». Heter den stackarn Petterman, så börja de på femte året tala om en viss Pettersson och fråga om det är något med honom. På åttonde året känna de till herr Petterman, men de »ha icke läst något av honom». När han på femtonde året icke kan förnekas, börja de äntligen erkänna, att han är författare och visa honom den äran att gnata på honom i sina tidskrifter. När han slutligen blir översatt på tyska, tala de om honom under benämningen den unge lovande författaren och det namnet får han behålla till döddagar.
Chefen för detta entreprenadbolag är ett mycket lärt fruntimmer. Hon kan tjugusex språk och har alltid med sig på ångbåten en koptisk grammatika, vilken hon icke försummar att lägga uppslagen efter sig på akterdäck. En grosshandlare, som rest i sex somrar på samma ångbåt och alltid går och tittar i den uppslagna boken, när gumman går under däck, är numera övertygad om att koptiskan är det svåraste språk av alla, och han försäkrar sina vänner att man behöver minst sex år för att lära sig detsamma.